Vilken mikrofon ska jag välja för tal i en nyhetssändning?

Nästan varje ny kursgrupp ställer samma fråga under första ljudlektionen: vilken mikrofon är bäst för tal? Jag förstår varför. Mikrofonen känns som det mest konkreta valet i ljudkedjan, den man kan peka på och köpa. Men svaret är sällan ett modellnamn. Det är en fråga om vad som ska höras, var den som pratar sitter och vad som låter runt omkring.

Jag brukar börja med att vända på frågan. Vem pratar, hur mycket rör hen sig och hur tyst är rummet? En programledare som sitter vid ett nyhetsbord i en dämpad studio har helt andra behov än en reporter som står på en scen med publik bakom sig. När de tre sakerna är besvarade brukar valet bli nästan självklart.

I den här texten går jag igenom hur vi resonerar på kursen. Det är inte en inköpslista utan ett sätt att tänka som fungerar oavsett vilken utrustning som finns på plats i studion eller på eventet.

På kursen arbetar vi framför allt med tre sorter. Klipsmikrofonen sitter på kragen och ger en jämn, nära röst utan att synas särskilt mycket i bild. Handmikrofonen används av reportern som rör sig och vill kunna styra avståndet själv. Bordsmikrofonen eller den upphängda mikrofonen över bordet ger ett öppnare ljud men fångar också mer av rummet.

Varje sort har en karaktär. Klipsmikrofonen är nära och därför lättstyrd, men den känner av kläder, halsband och huvudrörelser. Handmikrofonen ger tydlig röst men kräver att den som håller den vet var munnen ska vara. Den upphängda mikrofonen är bekväm för den som talar men ställer högre krav på rummet och på att alla sitter stilla.

Deltagarna får höra skillnaden genom att läsa samma korta nyhetstext i alla tre varianter och lyssna på inspelningarna efteråt. Det är den snabbaste vägen till att förstå varför ett val som låter bra i hörlurarna ibland faller i sändning.

• Klipsmikrofon: nära och jämn, känslig för tyg och smycken
• Handmikrofon: tydlig, kräver vana hos den som håller den
• Upphängd mikrofon: öppen och naturlig, kräver ett tyst rum

En dyr mikrofon i ett rum med hårda ytor och ventilationsbrus blir inte bra. Det är en av de saker deltagarna ofta underskattar. Efterklang och bakgrundsljud följer med in i signalen, och ju längre bort mikrofonen sitter från munnen, desto mer av rummet hörs.

Därför går vi alltid runt i studion innan vi ens rör mixerbordet. Vi klappar händerna och lyssnar efter ekot, vi stänger av fläktar en i taget och noterar vad som låter. Ibland räcker en matta, ett draperi eller att flytta bordet bort från en vägg för att få bättre ljud än något mikrofonbyte hade gett.

När vi senare arbetar med livesändning från scen blir samma resonemang ännu viktigare. Högtalare, publik och instrument läcker in i alla mikrofoner, och valet av riktningskaraktär, alltså var mikrofonen hör bäst och var den hör sämst, avgör hur mycket du måste kämpa med nivåerna.

När mikrofonen är vald och placerad handlar nästa steg om förstärkningen. Är den för låg blir signalen brusig när du höjer den längre fram. Är den för hög förvrängs rösten, och den skadan går inte att ta bort efteråt. Vi lär oss därför att ställa in ingångsnivån medan personen pratar i sin vanliga sändningsröst, inte i en provsnutt med låg röst.

Johan-timmen, som deltagarna kallar den, består av just detta. Någon läser ett manus, en annan sköter mixerbordet, och vi tittar på nivåmätaren tillsammans. Målet är att rösten ligger stabilt i det övre normalområdet utan att slå i taket när programledaren skrattar eller höjer rösten.

Det är också här deltagarna märker hur olika människor låter. En lågmäld röst och en energisk kräver olika inställningar, och det går inte att ställa in en gång för alla. Du behöver lyssna, justera och lyssna igen.

Om du är ny tycker jag att du ska börja med klipsmikrofonen på en person som sitter stilla. Det är den enklaste situationen att få rätt, och du lär dig grunderna: placering cirka en handsbredd under hakan, kabeln lös så att den inte drar, och en provläsning med riktig röst innan vi går live.

Därefter flyttar du till handmikrofon och låter personen röra sig. Då märker du hur avståndet påverkar volymen och varför en reporter behöver instruktion om att hålla mikrofonen på samma ställe. Sist övar du på rummets ljud, med den upphängda mikrofonen, där mycket kan gå fel utan att du hör det direkt.

Under hela övningen gäller samma regel: lyssna med hörlurar på det som faktiskt skickas ut, inte bara på det som låter i rummet. Det är skillnaden mellan det du tror att du sänder och det tittarna hör.

• Börja med klipsmikrofon på en stillasittande person
• Gå vidare till handmikrofon med rörelse
• Avsluta med upphängd mikrofon i ett rum du lärt känna
• Lyssna alltid på utsignalen i hörlurar

Så vilken mikrofon ska du välja för tal? Det beror på vem som pratar, hur de rör sig och hur rummet låter. För ett nyhetsbord med stillasittande programledare är klipsmikrofonen oftast tryggast. För en reporter i rörelse fungerar handmikrofonen. Den upphängda mikrofonen passar när rummet är tyst och kontrollerat.

Det som ofta glöms är att mikrofonvalet bara är första länken. Placering, rum och ingångsnivå påverkar slutresultatet minst lika mycket. Därför lägger vi på kursen mer tid på att lyssna och justera än på att jämföra modeller. Den vanan följer med dig till vilken studio du än arbetar i.